Åtal väcks?
Hur ska jag?
Hur ska jag våga säga som det är om du ska sitta framför mig och spänna dina arga, farlig ögon. Jag har alltid varit rädd för att se dig i ögonen, och har sällan gjort det, men nu känns det som om jag är tvungen. Du kommer att få mig till att ljuga, jag vill inte detta.
Jag önskar att detta vore över och att jag aldrig någonsin merkommer behöva vara rädd och oroa mig för att du ska skada mig eller min familj. Du gör oss så illa alla redan genom att du bara finns.
Jag vill inte önska att du skulle dö, men du förtjänar inte en plats här, med tanke på hur du beter dig du har ingen respekt för någon, men alla ska ha respekt för dig. Jag är en av dom, jag vet inte om jag har respekt men förr kände jag mig alltid osäker på vem jag var när jag var med dig. Trots att du var min så ville jag inte släppa dig så nära in på för jag kände mig alltid otrygg i ditt sällskap och jag var nog tyvär någon som jag varken va eller ville vara.
Framför dig vågade jag aldrig vara mig själv, visa mina sidor, bra som dåliga, för jag tänkte alltid om du fick se mina dåliga sidor skulle mina bra vara lätt räknade. Jag har nu insett att det var tvärt om. Jag har många bra sidor och många dåliga. Hur många har du?
Jag stannade aldrig någonsin upp, jag kunde aldrig få tiden jag behövde för att hitta tillbaka till vägen som jag alltid vandrat på. Allt var bara så självklart. vi var bara för olika..
Ärligt jag ville inget hellre än att bara berätta sanningen. En människa som du skulle inte klara av att höra den. Sanningen är alltid hård och orättvis för någon dock var det ju ändå jag som fick alla dom dära hårda jävla slagen och jag fick skylla mig själv, för jag tog aldrig mod till mig att säga sanningen.
22 december
förra året just idag.
Jag minns det, det var den värsta dagen i hela mitt liv..
jag kan inte glömma den känslan av att dom bara kom och tog mig från min familj. för att låsa in mig.
Jag kommer ihåg en del, men jag minns mest smärtan jag hade i hela kroppen och hur svag jag va att jag knappt kunde röra mig. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det, jag trodde aldrig att jag skulle behöva tänka på vad som skulle hända. Men det hände. Samtidigt som jag kännde en sån jävla lättnad för att allt detta var över. Att jag kom ur det och att jag fortfarande levde.
jag tror faktiskt att det värsta var skulden och det dåliga samvetet. Hur jag bara gled ifrån min familj, för att någon annan kontrollerade allt jag gjorde bestämde allt jag fick göra och vad jag inte fick göra. Jag behvöde aldrig ta några egna beslut. Och alla som känner mig vet att jag alltid har varit väldigt mån om min familj och mina vänner.
iallafall när jag satt i polis bilen utan att ha en aning om vart jag skulle kunde jag ändå slappna av för första gången på evigheter. Det kändes som en jävla lättnad att bara få komma bort. Det var ju det jag behövde!
samtidigt som jag kände mig så jävla ensam och så jävla liten.
Jag såg alla blåmärken mitt söndriga ansikte och smärtan i hela kroppen, jag funderade på vad som hade hänt och vad han egentligen hade gjort med mig.
jag tänkte på min familj och mina vännder som inte hade aning om vart jag var eller vart jag skulle spendera minst sex månader.
Iallafall efter 3 timmar var vi framme i Lund. och då förstod jag att jag skulle till Råby, den värsta instutionen i Sverige. Då var det inte en lika stor lättnad längre, jag fick panik. jag mådde dåligt jag behövde hjälp. Polisenerna försökte lugna ner mig och försökte intyga mig om att personalen skulle hjälpa mig med det jag behövde.
dom första dagarna/nätterna fick jag tillbringa i en isolering, för medecin osv skulle gå ur kroppen. Jag förstod inte varför jag skulle behöva sitta inlåst, jag hade ändå inte gjort något. Dom påstår att det var för att jag skulle vara skyddad men jag kände mig faktiskt mig inte ett skit trygg, allt var värre. jag oroade mig för min familj .
Julafton var det värsta jag varit med om.. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag som inte ens tycker om julen, insåg att julen hemma är faktiskt en speciell sak, en familjegrej, som jag faktiskt inte har något emot och att det faktiskt är något som jag tycker om. men den julen var hemsk. Liksom fira jul med låsta dörrar, personal, ett schema som såg ut som en vanlig dag typ bara att man åt julmat och kollade kalle anka.
Det var hemskt..
Just idag är detta ett år sen. Som både det bästa och det sämsta i mitt liv hände.
Nu kan jag känna att jag är så jävla glad!
Jag är faktiskt stolt över mig själv som har slitit mig igenom skiten och kan faktiskt erkänna att livet är riktigt jävla bra nu!
det bara är så
Det jag allra mest vill glömma, det är de jag tänker på nästan hela tiden.
Jag kommer aldrig kunna släppa allt detta. Jag vill inte sova själv eller jag vill knappast vara själv över huvudtaget. Lisa som alltid varit den som ska klara allt själv. Jag har aldrig någonsin velat erkänna varken för mig själv eller för andra hur hårt detta tar på mig. Jag känner bara att jag vill vara den galda Lisa som verkligen tycker om att leva som kan tycka att allt det där vanliga är kul. Jag vill kunna trivas!
Hur jag än försöker att visa att allt är bra, så lyser allt det där igenom, jag ser inte längre glad ut. allt det där syns på mig. Jag känner mig bara trött, sur och så fruktansvärt värdelös hela tiden.
En människa som är så jävla mycket trasigare gjorde visst så att jag blev samma trasiga jävla människa som "den"!
Jag kunde aldrig förstå hur detta gick till, att någon kunde styra över mitt liv så som "den" gjorde. Jag hade ingen egen vilja, som jag alltid hade haft innan, jag kände att livet inte längre va så jävla kul och att det faktiskt nästan var meningslöst, det livet var ingenting för mig.
Jag som alltid har vetat precis vad jag vill göra och jag har alltid jobbat som fan för att det skulle bli så.
Jag har alltid velat hjälpa människor och efter det som hänt har det nog klarnat för mig att det faktiskt är det enda rätta för mig. Fast tyvär så är det ju lättare att hjälpa andra innan man hjälper sig själv.
Det sägs ju att tiden läker alla sår, dock så känner jag att detta blir bara värre och värre, jag har blivit besatt, jag håller på att bli tokig. Jag känner att jag är tvungen att kontrollera vad "den" är . Jag vill alltid vara på min vakt.
Jag vågar inte sova, minsta lilla ljud, jag blir livrädd. Varje gång mobilen ringer blir jag också livrädd, jag hatar din röst, eller jag hatar allt som har med dig att göra. Du har förstört mitt liv. Jag tror inte att du förstår hur mycket krafter som går åt för att jag ska fokusera på dig.
Men det värsta är nog hur det påverkar min familj. Lisa är den där, som har varit med om det mesta, och i det har jag alltid haft min familj. Dom har funnits och stöttat mig, när jag kommit hem blå slagen och helt slut . Dom har tröstat mig suttit uppe hela nätterna och verkligen försökt få mig att inse att jag inte kunde fortsätta så. Jag ville inte erkänna att det var fel. varför skulle jag försvara "den"? varför sa jag inte som det var , dom kunde ju ändå redan ana vad det var som hände.
När jag fick sitta på hem tack vare allt det där, insåg jag väl det också. Min familj som alltid varit min enda trygghet som jag alltid kunnat prata med allt om. Min familj. När jag inte längre fanns tillgänglig var det dom som skulle få skit då?
Men jag börjar vänja mig nu, vid att alltid vara rädd, den där stora klumpen i magen, försöka bita ihop, försöker vara glad.
Äntligen tillbaka!
alltså nu har jag fått en jättekick och bara måste börja blogga igen!
idag började iallafall skolan igen och jag fick fan en jättekick genom attt bara komma tillbaka till skolan, fast det hade ju inte skadat med lite lov till!.
vi hörs imorgon!
