22 december
förra året just idag.
Jag minns det, det var den värsta dagen i hela mitt liv..
jag kan inte glömma den känslan av att dom bara kom och tog mig från min familj. för att låsa in mig.
Jag kommer ihåg en del, men jag minns mest smärtan jag hade i hela kroppen och hur svag jag va att jag knappt kunde röra mig. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det, jag trodde aldrig att jag skulle behöva tänka på vad som skulle hända. Men det hände. Samtidigt som jag kännde en sån jävla lättnad för att allt detta var över. Att jag kom ur det och att jag fortfarande levde.
jag tror faktiskt att det värsta var skulden och det dåliga samvetet. Hur jag bara gled ifrån min familj, för att någon annan kontrollerade allt jag gjorde bestämde allt jag fick göra och vad jag inte fick göra. Jag behvöde aldrig ta några egna beslut. Och alla som känner mig vet att jag alltid har varit väldigt mån om min familj och mina vänner.
iallafall när jag satt i polis bilen utan att ha en aning om vart jag skulle kunde jag ändå slappna av för första gången på evigheter. Det kändes som en jävla lättnad att bara få komma bort. Det var ju det jag behövde!
samtidigt som jag kände mig så jävla ensam och så jävla liten.
Jag såg alla blåmärken mitt söndriga ansikte och smärtan i hela kroppen, jag funderade på vad som hade hänt och vad han egentligen hade gjort med mig.
jag tänkte på min familj och mina vännder som inte hade aning om vart jag var eller vart jag skulle spendera minst sex månader.
Iallafall efter 3 timmar var vi framme i Lund. och då förstod jag att jag skulle till Råby, den värsta instutionen i Sverige. Då var det inte en lika stor lättnad längre, jag fick panik. jag mådde dåligt jag behövde hjälp. Polisenerna försökte lugna ner mig och försökte intyga mig om att personalen skulle hjälpa mig med det jag behövde.
dom första dagarna/nätterna fick jag tillbringa i en isolering, för medecin osv skulle gå ur kroppen. Jag förstod inte varför jag skulle behöva sitta inlåst, jag hade ändå inte gjort något. Dom påstår att det var för att jag skulle vara skyddad men jag kände mig faktiskt mig inte ett skit trygg, allt var värre. jag oroade mig för min familj .
Julafton var det värsta jag varit med om.. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag som inte ens tycker om julen, insåg att julen hemma är faktiskt en speciell sak, en familjegrej, som jag faktiskt inte har något emot och att det faktiskt är något som jag tycker om. men den julen var hemsk. Liksom fira jul med låsta dörrar, personal, ett schema som såg ut som en vanlig dag typ bara att man åt julmat och kollade kalle anka.
Det var hemskt..
Just idag är detta ett år sen. Som både det bästa och det sämsta i mitt liv hände.
Nu kan jag känna att jag är så jävla glad!
Jag är faktiskt stolt över mig själv som har slitit mig igenom skiten och kan faktiskt erkänna att livet är riktigt jävla bra nu!
