det bara är så
Jag vet inte vart jag ska börja, känner bara att jag behöver skriva av mig lite.
Det jag allra mest vill glömma, det är de jag tänker på nästan hela tiden.
Jag kommer aldrig kunna släppa allt detta. Jag vill inte sova själv eller jag vill knappast vara själv över huvudtaget. Lisa som alltid varit den som ska klara allt själv. Jag har aldrig någonsin velat erkänna varken för mig själv eller för andra hur hårt detta tar på mig. Jag känner bara att jag vill vara den galda Lisa som verkligen tycker om att leva som kan tycka att allt det där vanliga är kul. Jag vill kunna trivas!
Hur jag än försöker att visa att allt är bra, så lyser allt det där igenom, jag ser inte längre glad ut. allt det där syns på mig. Jag känner mig bara trött, sur och så fruktansvärt värdelös hela tiden.
En människa som är så jävla mycket trasigare gjorde visst så att jag blev samma trasiga jävla människa som "den"!
Jag kunde aldrig förstå hur detta gick till, att någon kunde styra över mitt liv så som "den" gjorde. Jag hade ingen egen vilja, som jag alltid hade haft innan, jag kände att livet inte längre va så jävla kul och att det faktiskt nästan var meningslöst, det livet var ingenting för mig.
Jag som alltid har vetat precis vad jag vill göra och jag har alltid jobbat som fan för att det skulle bli så.
Jag har alltid velat hjälpa människor och efter det som hänt har det nog klarnat för mig att det faktiskt är det enda rätta för mig. Fast tyvär så är det ju lättare att hjälpa andra innan man hjälper sig själv.
Det sägs ju att tiden läker alla sår, dock så känner jag att detta blir bara värre och värre, jag har blivit besatt, jag håller på att bli tokig. Jag känner att jag är tvungen att kontrollera vad "den" är . Jag vill alltid vara på min vakt.
Jag vågar inte sova, minsta lilla ljud, jag blir livrädd. Varje gång mobilen ringer blir jag också livrädd, jag hatar din röst, eller jag hatar allt som har med dig att göra. Du har förstört mitt liv. Jag tror inte att du förstår hur mycket krafter som går åt för att jag ska fokusera på dig.
Men det värsta är nog hur det påverkar min familj. Lisa är den där, som har varit med om det mesta, och i det har jag alltid haft min familj. Dom har funnits och stöttat mig, när jag kommit hem blå slagen och helt slut . Dom har tröstat mig suttit uppe hela nätterna och verkligen försökt få mig att inse att jag inte kunde fortsätta så. Jag ville inte erkänna att det var fel. varför skulle jag försvara "den"? varför sa jag inte som det var , dom kunde ju ändå redan ana vad det var som hände.
När jag fick sitta på hem tack vare allt det där, insåg jag väl det också. Min familj som alltid varit min enda trygghet som jag alltid kunnat prata med allt om. Min familj. När jag inte längre fanns tillgänglig var det dom som skulle få skit då?
Men jag börjar vänja mig nu, vid att alltid vara rädd, den där stora klumpen i magen, försöka bita ihop, försöker vara glad.
Det jag allra mest vill glömma, det är de jag tänker på nästan hela tiden.
Jag kommer aldrig kunna släppa allt detta. Jag vill inte sova själv eller jag vill knappast vara själv över huvudtaget. Lisa som alltid varit den som ska klara allt själv. Jag har aldrig någonsin velat erkänna varken för mig själv eller för andra hur hårt detta tar på mig. Jag känner bara att jag vill vara den galda Lisa som verkligen tycker om att leva som kan tycka att allt det där vanliga är kul. Jag vill kunna trivas!
Hur jag än försöker att visa att allt är bra, så lyser allt det där igenom, jag ser inte längre glad ut. allt det där syns på mig. Jag känner mig bara trött, sur och så fruktansvärt värdelös hela tiden.
En människa som är så jävla mycket trasigare gjorde visst så att jag blev samma trasiga jävla människa som "den"!
Jag kunde aldrig förstå hur detta gick till, att någon kunde styra över mitt liv så som "den" gjorde. Jag hade ingen egen vilja, som jag alltid hade haft innan, jag kände att livet inte längre va så jävla kul och att det faktiskt nästan var meningslöst, det livet var ingenting för mig.
Jag som alltid har vetat precis vad jag vill göra och jag har alltid jobbat som fan för att det skulle bli så.
Jag har alltid velat hjälpa människor och efter det som hänt har det nog klarnat för mig att det faktiskt är det enda rätta för mig. Fast tyvär så är det ju lättare att hjälpa andra innan man hjälper sig själv.
Det sägs ju att tiden läker alla sår, dock så känner jag att detta blir bara värre och värre, jag har blivit besatt, jag håller på att bli tokig. Jag känner att jag är tvungen att kontrollera vad "den" är . Jag vill alltid vara på min vakt.
Jag vågar inte sova, minsta lilla ljud, jag blir livrädd. Varje gång mobilen ringer blir jag också livrädd, jag hatar din röst, eller jag hatar allt som har med dig att göra. Du har förstört mitt liv. Jag tror inte att du förstår hur mycket krafter som går åt för att jag ska fokusera på dig.
Men det värsta är nog hur det påverkar min familj. Lisa är den där, som har varit med om det mesta, och i det har jag alltid haft min familj. Dom har funnits och stöttat mig, när jag kommit hem blå slagen och helt slut . Dom har tröstat mig suttit uppe hela nätterna och verkligen försökt få mig att inse att jag inte kunde fortsätta så. Jag ville inte erkänna att det var fel. varför skulle jag försvara "den"? varför sa jag inte som det var , dom kunde ju ändå redan ana vad det var som hände.
När jag fick sitta på hem tack vare allt det där, insåg jag väl det också. Min familj som alltid varit min enda trygghet som jag alltid kunnat prata med allt om. Min familj. När jag inte längre fanns tillgänglig var det dom som skulle få skit då?
Men jag börjar vänja mig nu, vid att alltid vara rädd, den där stora klumpen i magen, försöka bita ihop, försöker vara glad.
