Åtal väcks?
Det gör ont!
Hur ska jag?
Hur ska jag våga säga som det är om du ska sitta framför mig och spänna dina arga, farlig ögon. Jag har alltid varit rädd för att se dig i ögonen, och har sällan gjort det, men nu känns det som om jag är tvungen. Du kommer att få mig till att ljuga, jag vill inte detta.
Jag önskar att detta vore över och att jag aldrig någonsin merkommer behöva vara rädd och oroa mig för att du ska skada mig eller min familj. Du gör oss så illa alla redan genom att du bara finns.
Jag vill inte önska att du skulle dö, men du förtjänar inte en plats här, med tanke på hur du beter dig du har ingen respekt för någon, men alla ska ha respekt för dig. Jag är en av dom, jag vet inte om jag har respekt men förr kände jag mig alltid osäker på vem jag var när jag var med dig. Trots att du var min så ville jag inte släppa dig så nära in på för jag kände mig alltid otrygg i ditt sällskap och jag var nog tyvär någon som jag varken va eller ville vara.
Framför dig vågade jag aldrig vara mig själv, visa mina sidor, bra som dåliga, för jag tänkte alltid om du fick se mina dåliga sidor skulle mina bra vara lätt räknade. Jag har nu insett att det var tvärt om. Jag har många bra sidor och många dåliga. Hur många har du?
Jag stannade aldrig någonsin upp, jag kunde aldrig få tiden jag behövde för att hitta tillbaka till vägen som jag alltid vandrat på. Allt var bara så självklart. vi var bara för olika..
Ärligt jag ville inget hellre än att bara berätta sanningen. En människa som du skulle inte klara av att höra den. Sanningen är alltid hård och orättvis för någon dock var det ju ändå jag som fick alla dom dära hårda jävla slagen och jag fick skylla mig själv, för jag tog aldrig mod till mig att säga sanningen.
Hur ska jag?
Hur ska jag våga säga som det är om du ska sitta framför mig och spänna dina arga, farlig ögon. Jag har alltid varit rädd för att se dig i ögonen, och har sällan gjort det, men nu känns det som om jag är tvungen. Du kommer att få mig till att ljuga, jag vill inte detta.
Jag önskar att detta vore över och att jag aldrig någonsin merkommer behöva vara rädd och oroa mig för att du ska skada mig eller min familj. Du gör oss så illa alla redan genom att du bara finns.
Jag vill inte önska att du skulle dö, men du förtjänar inte en plats här, med tanke på hur du beter dig du har ingen respekt för någon, men alla ska ha respekt för dig. Jag är en av dom, jag vet inte om jag har respekt men förr kände jag mig alltid osäker på vem jag var när jag var med dig. Trots att du var min så ville jag inte släppa dig så nära in på för jag kände mig alltid otrygg i ditt sällskap och jag var nog tyvär någon som jag varken va eller ville vara.
Framför dig vågade jag aldrig vara mig själv, visa mina sidor, bra som dåliga, för jag tänkte alltid om du fick se mina dåliga sidor skulle mina bra vara lätt räknade. Jag har nu insett att det var tvärt om. Jag har många bra sidor och många dåliga. Hur många har du?
Jag stannade aldrig någonsin upp, jag kunde aldrig få tiden jag behövde för att hitta tillbaka till vägen som jag alltid vandrat på. Allt var bara så självklart. vi var bara för olika..
Ärligt jag ville inget hellre än att bara berätta sanningen. En människa som du skulle inte klara av att höra den. Sanningen är alltid hård och orättvis för någon dock var det ju ändå jag som fick alla dom dära hårda jävla slagen och jag fick skylla mig själv, för jag tog aldrig mod till mig att säga sanningen.
Kommentarer
Trackback
